Ebba: 1998/12/30 - 2011/06/17

I fredags fick Ebba somna in… Hon har under en tid blivit sämre, inte sjuk men åldern tog ut sin rätt och hon hade fått sämre syn och hörsel, var lite förvirrad och var stel i rygg och höfter. Mitt löfte till Ebba om att hon aldrig skulle behöva lida gjorde sig påmind och i fredags förmiddag togs beslutet. Hon skulle få somna medan hon fortfarande hade sin värdighet...

På kvällen innan hade vi varit och promenerat med alla hundarna och Ebba uppträdde då underligt, hon tappade liksom bort oss och sprang åt fel håll trots att vi ropade… Till slut var hon flera hundra meter ifrån oss och Tina sprang efter henne medan jag kopplade Märta och Alfred. Vi gick på spångarna på Dummemosse och detta inträffade mitt på mossen där man har fri sikt. Ebba sprang till spångarna tog slut och stannade då och tittade sig omkring, som om hon inte visste var hon var… Hon hade inte koll på situationen och det var väl egentligen ren tur att det inte fanns några vägar i närheten…
I denna stund kände vi att det inte var ”Ebba” längre och beteendet var varken normalt utifrån ett Ebba, hund eller flockperspektiv. Man vet ju också att det inte kommer att bli bättre och att dra ut på det hade inte varit rätt. Hon har alltid varit världens snällaste och bästa hund och det sista hon förtjänar är att lida, på något vis, varken psykiskt eller fysiskt.
Det var med en fruktansvärd smärta som jag ringde och bokade in en tid… Fredag eftermiddag klockan 14,30 fick vi komma. Vi fick vara i ett av personalrummen med en mysig soffa, man hade tänt lite ljus, dimmat ner belysningen och det rådde en lugn stämning. Ebba fick en lugnande spruta och jag satte mig med henne i knäet. Hade armarna om henne. Vi pussade henne och klappade henne över hela kroppen och försökte hålla lugnet. Jag har gråtit i två veckor och trodde nog att tårarna var slut. Det var dom inte… För Tina brast det när Ebba började blir trött. Det blev så påtagligt att det nu inte fanns någon återvändo.
Ebba somnade och snarkade gott i mina armar när man satte kanylen för att ge de sista injektionerna. Hon märkte ingenting och slutade andas. Jag kände hur hon försvann…

Tårarna trillar när jag skriver detta och det gör så ont så ont. Det känns bokstavligt som om någon slitit hjärtat ur kroppen och sorgen är så påtaglig.

Man känner ett dåligt samvete och som om man sviker sin vän när man bokstavligt tar med dom till sin död, men samtidigt vet man att det är det rätta och den finaste gåvan man kan ge dem, ett värdigt och fint slut. Hon fick vara på den plats hon helst hade velat vara, i min famn… men jag förstår inte hur man någonsin ska komma över detta.
Vi lade Ebba i en vit liten kista efter att ha tagit avsked. Hon såg fridfull ut och vi försökte visualisera Ebba möta alla sina vänner vid hundhimlens port… massor av ljus och viftande svansar… Kanske var farmor också där för att möta henne. Kanske springer nu Ebba med Yatzi, Sickan, Leo och alla andra kompisar från förr, på oändliga gröna ängar. Alla är unga, friska och glada! En dag kommer vi att ses igen. Det kommer att kännas som en evighet på jorden, men i himlen kommer det kännas som ett ögonblick. Bilden av himlen eller Nangijala är ljust och fint. Man får tacka Astrid Lindgren för att hon på ett så fint sätt fått oss att se på döden och livets slut. Det är bara början på någonting nytt...

Ebba kommer alltid ha en mycket speciell plats i hjärtat och den platsen är för alltid hennes. I 12,5 år fick Ebba vara på denna jord, hon fick vara frisk och älskad alla hennes dagar och jag hoppas att hon alltid kände hur älskad hon var. Under alla år har man gjort sitt yttersta för att hon alltid ska må bra, känna kärlek och trygghet.

Älskar dig, för alltid min skatt…mitt hjärta…   

En vacker, tröstande dikt för den som någon gång mist ett älskat djur...

Regnbågsbron

På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.

Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

Författare okänd...