Ebba 9,5 år hade ihjäl en mullvad häromdagen. Åtminstone trodde hon nog det själv…

Vi tog våran lilla morgonrunda och där på stigen låg en mullvad. Stendöd. Men Ebba bestämde sig dock för att ta död på den en gång till…för det är en totalt rimlig möjlighet i Ebba värld.

Hon tvärnitade så fort hon såg den, stirrade ivrigt på den, svansen viftade frenetiskt och hon såg ut som om hon grävt guld! Instinktivt drämde till den lilla mullvaden med tassen så den blev något smalare än innan… sen skuttade hon fram, grep den i munnen och slängde iväg den, studsade fram igen och så höll det på. Hon var helt galen!

Alfred hajade inte alls vad det var för kul med en knubbig mullvad som inte ens springer?! Han bara luktade på den och tittade på Ebba som om ”Men hallå, den är ju död ju?!”

Gud vad roliga dom är! Det märktes tydligt att det rör sig om en rått & grythund och en uppenbar icke sådan;)