Idag har Alfred och jag varit i Lovsjön. Spårat och gått en långpromenad. Ebba ville inte följa med så hon fick vara hemma. Tina gick en promenad med Ebba igår när vi var och tränade lydnad, så idag var hon nog lite trött... Jag gick en liten kissrunda med henne och det tyckte hon var skoj, men hon var tydlig när jag ropade "gå ut i skogen" (=långpromenad) och "åka bil" att det ville hon icke! Vi får göra mera så nu verkar det som, att gå en kortare, separat promenad med henne. Hon får som bekant göra lite som hon vill på ålderns höst så vill hon hänga med på vanliga långpromenaden så får hon göra det. Men ibland får man trots allt gå in och bestämma att hon får ta det lite lugnt för det märks tydligt senaste månaderna att hon är stelare. Tar ibland ett trappsteg i taget istället för att "jogga" uppför trappan... Gör ont i hjärtat när man inser att dagen närmar sig då hon inte kommer att finnas mera. Känns som om nån sliter hjärtat ur kroppen vid tanken, så hur ska det kännas när det blir verklighet...?  Försöker att inte tänka på det för mycket, iaf inte ur ett negativt perspektiv. Hon har haft 12 jättefina och friska år och det finns nog många mil kvar i henne. Det känns väldigt skönt att veta att man inte kunde gjort mer för henne under åren, eller älskat henne mer. Mattes lilla risgryn... MEN, nu ska jag inte bli alltför dramatisk för hon är ju gammal, inte sjuk, och att inte orka på långpromenader varje dag är nog inte så konstigt? För att säkerställa att allt trots allt är som det ska med lilla Ebba ska vi åka till Djursjuhuset på torsdag. Lite vaccination och seniorkontroll. Känns bra att se över dom, att pumpen slår som den ska etc. Ska man ändå ska vaccinera kan man ju lika gärna boka en tid med en veterinär.

Till dagens spåraktivitet då! Lade ut ett 500 meter långt spår som fick ligga i 80 minuter. Det fick räcka med 500 för det var jobbigt att pulsa i snön! Hade sett ut ett ställe där det inte såg ut att vara så mycket snö, men det var bara närmast vägen visade det sig. Lade bara en liten pinne i slutet. Han tog upptaget klockrent! Spikrakt ut och vek av exakt i spårkärnan  Sedan var det bara att hålla i linan för livet och älga på! Han rusar aldrig i spåret, men han har ett bestämt steg så det gäller att hänga med. Hade på min gps både när jag lade ut spåret och när vi gick det för att kunna jämföra hur noga han var. Och noga hade han varit! Dulleponken  När han hittade slutet bytte vi pinnen mot en liten påse med katt-burkmat. Smaskens tycker gossen och en riktigt superbelöning  
Nu har man landat i soffan. Riktigt skönt efter en tur i skogen, bubbelbad och middag med lite köttgryta med råris. Vovvarna äter ben och lugn råder. Det är skönt när kvällen kommer och alla är belåtna